Enoch Karlssons frälsningsupplevelse

Man skrev årtalet 1927. Det var pingsthögtid och naturen stod i sin bästa fägring. I fiskarhemmet på Hönön rådde en särskild stämning denna pingstdag. Mor låg där i sin bädd, något blek och trött, men med en lycklig glans i ögonen. Nu var allt avklarat. Pojken, som nyss kommit till världen, vägde hela 6,3 kilo.

Hela byn samlades i fiskarhemmet för att gratulera föräldrarna och beskåda den nya familjemedlemmen, som fick namnet Enoch Karlsson. Föräldrarna var varmt gudfruktiga och tillhörde pingstförsamlingen på ön. Måhända tänkte de på en av Bibelns heliga män med samma namn, då de gav namn åt pojken.

Hur som helst så ville föräldrarna överlåta sin Enoch som ett offer åt Gud. Med allvar och gripenhet lade mor och far sin son i Guds händer. Han skulle ta hand om Enoch.

Livet gick sin vanliga gång i fiskarhemmet. Det var kamp för brödbiten. Far var inte heller så frisk alla gånger. Men genom arbete och bön fick man det som behövdes. Många heta duster utkämpades med det nyckfulla havet, för att få något till mat och kläder åt Enoch och hans tre systrar.

Redan tidigt fick Enoch hjälpa till med olika sysslor. En tid hjälpte han sin far med att spika fisklådor. Då han fyllt 16 år tog han anställning på en fiskebåt och därmed började kampen för tillvaron på allvar.

Tyvärr kom Enoch ganska tidigt i dåligt sällskap. Det kärva livet på sjön skulle ju "förgyllas" med det som brännvinet kunde ge. Därför söps det friskt bland fiskargubbarna. 14 år gammal gammal var Enoch, när han tog sitt första glas, som tyvärr inte blev det sista. Spriten skulle bli hans stora plågoris. Den lovade glädje, men gav endast sorg och bedrövelse.

En tidig vårvintermorgon gav sig Enoch ut på en fisketur. Sparkstöttingen gled raskt över isen och en råkall dimma hade lagt sig över havet. Sikten blev sämre och sämre, men Enoch fortsatte ändå med rask fart. Det var ju inte första gången han var ute på isen i dimma. Plötsligt befann han sig på farlig plats. Båtrännan!

Den hade han inte tänkt på. En hade endast nattgammal is, som inte bar den ensamme fiskaren. Isen brast. Sparkstöttingen gick till botten och Enoch blev hängande i vaken med utsträckta armar. Vad skulle han nu ta sig till? Helt spontant började han att be; "Käre Gud, hjälp mig nu". Då kom ett stort lugn över honom och han blev alldeles stilla. Detta var hans räddning. Om han rört sig aldrig så lite, hade isen säkert brustit under hans armar och han hade förlorat fästet.

Hängande på iskanten började han ropa på hjälp och en man hörde nödropet. Han skyndade till, kastade en lina till Enoch och drog honom upp ur vaken. Våt och frusen, men ändå tacksam, vandrade han hemåt. Gud hade hört hans bön.

Trots olika händelser, som tydligt visade att Gud ville varna honom, fortsatte Enoch på väg nedåt. Starka makter band hans själ och livet blev mer och mer tilltrasslat. Både inre och yttre problem tornade upp sig. Vid 23 års ålder var han så nedgången att många av hans kamrater varnade honom. Det går på tok, Enoch, sade de ofta till honom. Men ingen kunde hjälpa honom. Själv var han oförmögen att slita kung Alkohols bojor.

Folket på Hönön var sysselsatt med olika julförberedelser. Den stora högtiden skulle ju firas på traditionellt vis. En som också hade sina julförberedelser var Enoch. Han hade fått för sig att det behövdes många flaskor sprit till jul för att det skulle bli en riktig glädjejul. Därför resta han till Danmark för att köpa upp ett rejält parti, som skulle räcka över hela helgen.

Två veckor före jul besökte han en troende granne. Oförklarligt och överraskande kom en våldsam syndanöd över honom. Han började storgråta utan synlig orsak. Värdinnan i huset förstod hur det var fatt och föreslog att de skulle böja knä för att be till Gud, men Enoch kunde inte. Förtvivlad lämnade han granngården.

Julafton kom, med frid och förväntan över människorna. Sista finputsningen i hemmen, ännu något ärende till handelsboden och den stora julfriden skulle sänka sig över ön. Snart lyste de grant kladda julgranarna i kapp med julstjärnor och tindrande barnaögon.

Enoch var hemma hos mor och far. Rastlös gick han av och an över golvet. Han upplevde varken frid eller julstämning. Visst borde han stanna hemma ikväll, i synnerhet som mor så innerligt bad att kan skulle stanna hos dem. Redan på eftermiddagen hade han börjat med sitt julfirande. Därför var han inte längre riktigt nykter. Svårt var det att stanna hemma i detta tillstånd. Han skulle bara förstöra julaftonen för föräldrarna. Dessutom kände han en brinnande törst efter mera brännvin.

Han lämnade hemmet vid sjutiden. Ensam, omtöcknad och olycklig raglade han fram genom byn. Tänk, om han skulle hälsa på hos sin yngsta syster? Han begav sig dit. När han kom in, möttes han inte precis av något varmt mottagande. Vem vill ha en drucken man i sitt hem på julafton? Länge fick han inte stanna där, utan blev snart utkörd.

Ute på vägen började någon tala till honom. Det var ingen människa, utan en röst i hans inre som sade: "Nu ser du Enoch, att du är ensam. Det lönar sig inte längre. Varför leva? Ingen bryr sig ändå om dig. Bäst att göra slut på alltsammans..." Så talade rösten, medan den olycklige vandrade ned mot båthamnen. Han sökte sig ned i kajutan på en fiskebåt och därnere satt några män och pokulerade.

Så tillbringade Enoch denna, som han säger, sin sista julafton med djävulen. En julafton utan glädje, utan frid och utan gemenskap. Men med en brinnande längtan efter Gud.

Juldagen började med ett nytt supgille. När han senare på dagen kom hem, sade mor: "Du kan väl gå till sång- och musikmötet ikväll? Det är ingen predikan och inte alls farligt." Märkvärdigt nog så gick Enoch till mötet i sällskap med sina två supkamrater. Kanske mest för att göra mor till viljes eller måhända för att störa mötet.

När de bänkat sig och första sången sjungits, hände något märkvärdigt. En mäktig Guds kraft sänkte sig över mötet. Det blev en våldsam kamp i andens värld. Plötsligt reste sig en gammal man och sade: "Det är någon i nöd här i kväll". Han upprepade orden några gånger liksom i profetisk kraft. Enoch upplevde inom sig en röst som sade: "Det är du, gå fram".

I samma ögonblick försvann all fruktan och försagdhet. Enoch räckte upp sin hand och ropade: "Nu kommer jag". Så reste han sig och gick fram mot främsta bänken. Under vandringen fram kände han hur hans inre löstes från alla makter, som bundit honom.

Vänner skyndade till för att hjälpa i bönen. Snart kom Enoch igenom till en mäktig frälsningsupplevelse. Hela hans inre människa genomgick en renings- och hälsokur genom mötet med Jesus. Något snopna lämnade hans kamrater mötet. Två dagar skulle det hålla eftersom Enoch inte var nykter, menade de.

Det var ett radikalt steg som Enoch tog. Arm i arm och överlyckliga vandrade mor och son hem från mötet. Ingen av dem hade väl vågat drömma om att de skulle få uppleva en sådan glädje under denna julhögtid. Nära stugan fanns en stor sten och på den lekte Enoch många gånger som liten. Den skulle nu få bli ett altare där Enoch offrade sina avgudar, en handling som vittnade om vilken mäktig upplevelse han varit med om på mötet. åtskilliga flaskor fanns ännu kvar av spritförrådet, men när Enoch kom hem från mötet, tog han flaskorna, gick ut och kastade dem i stenen en efter en. K l i r r !

Medan brännvinet rann i strida strömmar nedför stenen, tackade Enoch Gud för befrielse ur spritdjävulens våld. Nu hade den hårda tyrannen ändå mött sin överman i Jesus. Enoch jublade, far och mor likaså. Och cigaretterna fick elden ta hand om.

Någon dag senare när Enoch befann sig på fiskebåten, kom en italienare ned i skansen och bjöd på cigaretter. Helt automatiskt, utan att närmare tänka på saken, tog Enoch en cigarett. Då ropade kocken, som inte själv var troende: "Enoch, akta dig, så du inte börjar röka igen!" Enoch ryckte till, öppnade luckan på kaminen och lät cigaretten falla ned i elden. Från det ögonblicket var han löst från den lasten.

Snart var Enoch åter ute på fiske. Kampen blev många gånger hård, då kamraterna köpte sin sprit och levde sitt liv som förut. En gång när han var särskilt frestad ringde han mor. Mor sade: "Hur går det för dig, Enoch? Vi ber allt vad vi orkar att Gud skall bevara dig". Han fick nytt mod genom den hälsningen. Gud gav seger i frestelserna. När han kom hem från den fisketuren anmälde han sig till dop. Dopet blev en gräns och en skilsmässa från det gamla livet. Alla hans tidigare kamrater förstod då, att han var förlorad för dem...

Gud hade något mer i beredskap för Enoch. Några troende vänner hade samlats till bönemöte i ett hem och där döpte Gud honom i den helige Ande. Genom denna upplevelse fick han en bestående kraft och frimodighet.

Inte långt därefter kom kallelsen till tjänst på Guds åkerfält. Hjärtat brann av längtan att vittna om Jesus och vinna själar för himmelen. Många frälsningsunder har han fått bevittna under sin tid på fältet. Så kan Gud förvandla en syndens träl till en frigjord och lycklig självavinnare.

När Enoch nu firar julhögtid hemma; med sin fru och deras fem söner med familjer och med sin släkt, tänker han med tacksamhet på sin sista julafton hos djävulen och sin första juldag med Jesus.


-Av Enoch Karlsson